Första veckorna med Bill var inte alls som vi hade tänk oss, i alla fall inte för mig. Jag hade hört att man skulle ligga i sin säng och bara titta på sitt barn och njuta av den första tiden...

Jag satt och hade svinont i snippan pga av stygnen, smörjde febrilt med purelan på bröstvårterna för det gjorde så ont när han ammade, grät alltid i början när han började suga och allt detta utan någon sömn. Våra första veckor var inte alls roliga om jag ska vara ärlig. 
  Vi var såklart superglada att han var världens finaste friskaste barn, men det var tufft. Jag önskar bara att någon hade berättat för oss att det kan kännas såhär i början. Man känner sig liksom så ensam, även fast Magnus var hemma så var det som att man gick igenom något jobbigt helt själv (hormoner som spökar? eeeh ja!) 
  Blir det ett syskon framöver så känns det dock bättre för då vet jag vad som komma skall och sen kan vi ju ha tur med att nästa inte blir en skrikbebis som Bill är. 

 

Vi hade massor med besök första två veckorna, jag tror det bara var en dag på dom veckorna som vi inte hade någon här och tack gode gud för det. Jag trodde först att man ville vara själv med sitt barn, men eftersom jag tyckte att det var så jobbigt tiden efter så var det skönt med folk i lägenheten så man kunde tänka på annat.

Men mitt i allt kaos så är det en enorm kärlek som strömmar hela tiden som gör att det såklart är värt allt. Kolla bara på dom här bilderna, bara några dygn gammal Bill. <3